Fanny Johansson

Här kommer en sammanfattning. Trekking, för första och sista gången.

Visst, det kan ha varit så att vi tog oss vatten över huvudet när vi bestämde oss för att gå på trekking i tre dagar. Det var dock ingen som berättade för oss att man bör vara elitidrottare för att klara av det utan självmordstankar och ångest.
För er som inte vet var trekking är så är det ungefär samma sak som att gå på hajk, i aningen mer ockupperad terräng.
Jag bröt ihop efter första timmen. Grät. Ville kräkas. Fick sån prestationsångest som aldrig tidigare drabbat mig och jag ville bryta. Jag vet inte vad det var som fick mig att helt plötsligt ta nya tag och dra på mig 10kilos-ryggsäcken igen. Kanske var det Malin. Utan hennes positiva inställning hade jag nog vänt efter första timmen.
Efter ett par timmar så gick det bättre, det var fortfarande brant, kallt och varmt omvartannat och stup både uppåt och neråt men vi klarade det ganska bra. Inne på 9e timmen var vi medvetna om att vi först skulle ner för ett berg, korsa en flod och sen traska upp för ett annat berg...innan vi skulle vara framme i den lilla byn där vi skulle spendera natten. Då bröt Malin ihop, tårar och hemlängtan. Vi lyckades tillsammans skratta lite åt vår situation och tänkte på vad som väntade oss när vi var framme. På vägen ner för berget frågade jag guide carlos om det är vanligt med gula febern här, då det var en hel del myggor som surrade runt om oss (och jag är ovaccinerad). "Ja, det är ganska vanligt." Lysande, tänkte jag! Följdfrågan blev då..."Carlos, hur är sjukhusen här i Guatemala?" han svarade skrockande... "Haha, Fanny i Guatemala kallar vi inte det sjukhus, vi kallar det begravning..." Lysande, sa jag och tänkte på min familj och på att jag är alldeles för ung för att dö. Att tillägga i detta stycke är då att stupen nerför den smala stig vi gick på var förödande och ett flersteg innebar döden. Men vi var tvungna att komma fram. Ytterligare en timme senare (påväg upp för berget till byn) då bryter jag ihop, igen. Skrek och grät en stund. Mest upprörd över att ingen, någonsin skulle kunna förstå hur fruktansvärt jobbigt, smärtsamt och psykiskt påfrestande det här var. Jag hade inget val...ingen taxi kunde hämta mig, den enda som kunde fixa och ta sig ur detta helvete var jag själv. Det var hemskt. På riktigt.
Väl framme i staden blir man uttittad som en apa i bur av alla de 100 invånare som bodde där. Barnen var saliga över vår ankomst och ville spela fotboll. Efter "toabesök" och byte av kläder så fick det bli lite fotboll med barnen. Mina fötter värkte så mycket att jag fick vara målvakt, någonting som barnen inte hade någonting emot. Kvällen spenderade vi i vårt rum av betong där vi lagade pulvermos och kyckling i tirangiakök. Barnen var väldigt upptagna med att spela balloonpopper på min iPhone. Visade både barn och vuxna en film på när Agnes åker skidor och de kunde inte förstå vad det där vita hon åkte på, var för någonting. Lyckades sova någon timme, till ljudet av påskpsalmer på mitt stenhårda liggunderlag innan det var dags för dag 2.
Vi hade gått tre extra timmar dag 1 för att slippa det allra värsta uppförsbackarna på morgonen dag 2. Så när vi väl var påväg till Santa Clara var vi grymt tacksamma över att vi gjort det valet. Vi började dagen med frukost, försökte äta världens äckligaste gröt. Men det gick bara inte, kväljningarna var ett faktum. Så det fick bli vit rostmacka (ej rostad) med gurka och apelsinjuice.
Efter att ha satt skoskavsplåster på mina 9 blåsor på fötterna var det dags att packa ihop och börja gå igen 8.45. Så upp med ryggsäcken på den ömma ryggen, sparka undan ett par fula hönor, på med myggspray och sen iväg. Upp, upp, upp för berget. Kändes som 80 graders lutning och fötterna värkte. Mycket. De kommande timmarna gick ganska bra faktiskt. Visst svettades vi som grisar och visst var det jobbigt som bara den men ingenting kunde mätas med dag 1. Det enda vi sa till varandra var: "Aldrig igen!" och det står jag för idag med. Många bilar tutade, vinkade och tyckte förmodligen att vi såg väldigt exotiska ut. Och det gör vi faktiskt om man jämför med dom som bor här. Några timmar senare var vi framme i santa Maria, som ligger 30 minuter från santa Clara där vi skulle övernatta. Där skådade vi en teater på stadens torg, påskspel. Jesus och den sista måltiden. Spännande. Jag köpte lite vattenmelon. Gott.
Santa Clara är ganska stort (typ som Fristad, lite större). Där bodde vi hos ett äldre par. Lagade lunch då vi var framme där redan efter 5 timmar. Sen värmde mammasita Vicky upp duschvatten till oss samtidigt som hon tvättade våra sockar och jättesmutsiga tshirtar. Därefter rullade vi ut liggunderlagen, lyssnade på regnet och åskan utanför och höll våra svullna fötter högt, mot väggen.
Dag 3 skulle bli rena rama barnleken. Säkert. Om man inte haft ont överallt och fötter likt en elefant. Men vi såg en vacker soluppgång, kramade mammasita och gick sedan vidare mot san pedro. Backe upp, backe ner, ormar, getingar, för många myggor och tre timmar senare var vi framme. Jag kunde då inte använda främre delen av mina fötter. Bagaget var försenat. Hostelen var fulla och hela kroppen värkte och ingenting kunde bli värre.
När vi väl hittat ett hostel var vi ganska nöjda och vi har fortfarande inte riktigt förstått vad vi har gjort. Hur jobbigt och påfrestande det faktiskt var. Men nu har vi gråtit en skvätt. Pratat med mammor och pappor och känner oss så jävla stolta och bra!
Så, tack fina trekking-guide Carlos för en annorlunda upplevelse och för ditt tålamod.
Nu ska vi äta Alvedon, plåstra om oss och inte röra oss en millimeter på några dagar !
Jag är så stolt över mig själv, trodde jag skulle bryta och ramla ihop 100 gånger men man klarar mer än vad man tror. Detta var dock min gräns och jag kommer aldrig göra mig själv såhär illa igen.
Tack för mig & hej san pedro.
Glad påsk alla kära !