Fanny Johansson

Efter två tuffa dagar på Caye Caulker så känns det som att vi är på banan igen. Vi började med att bli lurade av mannen vi hyrde lägenheten av. Efter en hel rop och skrik fick vi största delen av pengarna tillbaka och hittade ett hotel för samma pris, närmre civilisationen, gemensamt kök och mycket fräschare. Nöjda som vi var solade vi, drack drinkar och njöt av ölivet.
Igår solade vi, brände näsan och hade det väldigt mysigt. Dessutom har vi tjejer väldigt roligt tillsammans. Känns riktigt tråkigt att skiljas åt om ett par dagar. Kvällen tillbringade vi i solnedgången med våra nya vänner från England, Irland och USA...sippandes på lite gröna drinkar. Det blev en fulländad utekväll som slutade i fullständigt kaos...av personliga skäl till de inblandade kan jag ej nämna fler detaljer än så. I nuläget är vi glada över att alla är säkra och oskadda, att man i nödsituationer blir rationell och att mycket går att lösa om man samarbetar och stöttar varandra. Dessutom har vi lärt oss att Belize är korrupt och att polisen är helt opålitlig för oss turister.
Kom nu ihåg att ta hand om varandra för ensam är inte alltid stark.
Ha en härlig dag.

.

Smidigt som bara den att ta sig från Guatemala och hit till Caye Caulker. Buss först och sedan båt till denna ön. Relativt kort bussresa och förhållandevis bra vägar. Frukosten blev väldigt spännande. Jag hade köpt ett minipaket med mjölk och ett minipaket med flingor, hade dock ingen skål. Lyckades vika ihop en bit aluminiumfolie till en skål, ragga till mig en smutsig plastsked och frukosten var färdig. Roade en hel del belizianer som stod som publik.
Kändes lite vemodigt på gränsen när vi skulle lämna Guatemala. Dit vill jag verkligen åka igen. Landet passar ALLA. Den äventyrlige, den partyglada, den spontana, den bekväma, den fattige och den rike.
Belize...här pratar man engelska. En fördel för oss alla, även om min spanska fått sig en rejäl skjuts de senaste månaderna. Ikväll ska vi låta Caye Caulker och vår egna lägenhet för en vecka framöver visa vad det går för med lite fest.
Ha en fin helg.

Igår åt vi middag på en mysig restaurang vid sjön, gott som bara den. Efter det föll vi allihopa ganska snabbt i en härlig skönhetssömn. Vi har fått tillökning av 5 svenska tjejer som vi imorgon åker till Belize med. Dagen har vi spenderat i Tikal vid Mayaindianernas ruiner. Jag var väldigt dåligt påläst innan vi åkte dit men det var häftigt. Stort. Så lite apor och andra konstiga djur.
Vi var tillbaka i Flores vid två-tiden så efter en stunds vila gick vi ner till bryggan vid sjön, åt varsin välförtjänt och stor glass innan vi körde en simtur i sjön. Solnedgången prickade vi in ganska bra. Njöt i värmen och brisen, fnittrade och tjattrade som bara tjejer kan göra. Ikväll ska vi till los amigos, dricka lite öl och äta middag vid stranden igen. Så nu ska jag duscha och göra mig lite snygg.
Ha en fin helg.

https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-1/2131021/images/2012/pic_198330272.jpg" class="image">

https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-1/2131021/images/2012/pic_198330287.jpg" class="image">

Lanquin var fantastiskt. Vi spenderade första dagen i semuc champay i grottorna där vi simmade och hoppade från klippor. Eftersom att det var så mörkt i grottorna så fick vi simma med stearinljus. Efter några timmar i grottorna gick vi på hajk...upp till några av naturens pooler. Turkosa vattenhål som rinner som vattenfall i varandra. Bara bilder kan visa hur fantastiskt det var. Utan att tveka en av resans allra bästa dagar. Kvällen spenderade vi på hostelet och festade, ganska hårt. Träffade många roliga människor och hade hur kul som helst.
Nu hänger vi med fem svenska tjejer som vi nu rest norrut till Flores med. Imorgon ska vi till Maya-ruinerna i Tikal klockan 04.30 så det blir en tidig kväll ikväll.

Bild 1 på mig i duschen och dess utsikt.
Bild 2 på trötta tjejer i bussen.

Guatemala-åsikt.

Detta är ett fint land. Kort och gott. Fin natur, fina priser och fina invånare. Precis som många andra länder i denna världsdel kan man ha oturen att stöta på oärliga och farliga människor men vi har varit lyckligt lottade på den fronten. Man glömmer ofta av varför det är så att folk blir kriminella. Min bild av det är att många "tvingas" vandra in i det kriminella träsket då de lever i fattigdom och inte ser någon annan utväg. Sanningen är såklart den att man är utsatt som turist men samtidigt så behöver man inte försätta sig i de uppenbarligen "farliga" situationerna. Till exempel åka lång nattbuss, gå ut i storstäderna sent på kvällen eller hänga i välkända slumområden. Om man inte vill ta risken att bli av med pengar, värdesaker eller bli nedslagen. Samma sak kan utan att tveka hända hemma i Borås. Och för att vara helt ärlig så har inte jag varit rädd eller orolig för kriminalitet en enda dag av dessa 37 som vi har hållt oss utanför Sveriges säkra gränser.
Vad det gäller den vackra naturen så grämer det mig att erkänna att utsikten från bergen på den vidriga trekkingen var utanför denna värld. Molnen nådde nedanför bergstopparna och åkrarna sträckte sig så långt ögat kan nå. I samklang med detta ser man ett vattenfall på flera mils avstånd och hör fåglar kvittra, ett kvitter man aldrig tidigare hört. Det är vackert. Det är det minnet jag vill spara någonstans härinne och plocka fram någon gång i ett slaskigt november eller iskallt januari. Berg, toppar och dalar är dominerande och det är inte ofta man åker eller går på platt mark en längre stund.
Priserna är låga. Jättelåga. En riktigt bra lunch eller middag på en restaurang kan du få för 30-60 kronor. En natt i dormitory/sovsal ligger mellan 20-70 beroende på vilken stad du är i och vilken standard du kan tänka dig. Så överlevnadsmässigt ekonomiskt sett så är det i detta landet man ska vara.
Allting har en ände eller, en baksida kanske låter bättre. Guatemalas vägar kan stundtals vara ett skämt. Man tror näst intill att man ska flyga ur bussen av alla gupp, gropar och hål som vägen skaffat sig. Så en busstur på 8 timmar betyder inte att man kan sova. Tvärtom. Kanske är det så att dom vill att vi turister inte ska sova under bussturerna...dom vill att vi ska se på naturen, vad vet jag? Sanningen kan nog iochförsig vara så att pengarna i nuläget inte går till infrastrukturen. Inte på många av de platser vi har åkt igenom i alla fall.
Nu är vi i Lanquin i mitten av Guatemala kan man säga. Här stannar vi i tre nätter innan vi förmodligen åker vidare till Flores i norr för någon dags stopp innan nya landet, Belize. Här i Lanquin ska vi försöka besöka nationalpark, simma i grottor och svinga i lianer, prova på Guatemalas tubing och suga ut så mycket vi kan av landet.
Kram från oss.

Åt lunch på ett jättemysigt bagelcafé här i Antigua. Bor på Jungle party hostel och det är väldigt trevligt här och mycket folk dessutom. Imorgon åker vi norrut vidare till Lanquin. 8 timmar med buss. Där i närheten finns en nationalpark, vattengrottor och dessutom någonting som liknar Tubingen i Laos. Jag blev helnöjd.
En månad kvar på resan och tre länder att beta av från listan på tre veckor. Det ska bli spännande och aningen stressigt. Dock har vi lagt upp ett ganska bra schema på hur vi ska ta oss neråt mot costarica igen, så det känns bra. Lite regnigt i Antigua och jag är lite uttråkad, får beställa en smoothie i baren och socialisera mig lite.
Kram!

Vi har haft en fin påsk. Åt god mat igår med Anna och Karro på ett trevligt ställe. Malin och jag var dock så trötta efter trekkingen att vi gick hem efter första ölen på buddha bar. Ibland får man lyssna på sin kropp vare sig man vill eller ej. Dagen började vi på bästa sätt med att äta världens godaste frukost, alla fyra tjejerna. Mysigt och verkligen hur gott som helst. Bild kommer. Vi fortsatte med att lämna in kläder för tvätt då jag i nuläget knappt har ett enda plagg som är rent. Efter det så ville vi bättra på vår träningsvärk i överkroppen så vi drog ut på några timmars kajak-rodd! Vi tog oss till en fullsmockad liten strand på andra sidan sjön där lokalbefolkningen hade någon slags fest. Vi kände oss väldigt malplacerade. Det var dock intressant att se.
Ikväll ska vi ut och ta en drink med Karro och Anna på ett jättehäftigt ställe precis vid vattnet. Malin och jag lämnar san pedro imorgon för att ta oss vidare till Antigua igen. Nu undrar väl ni vad vi ska göra där igen...men sanningen är den att vi ska ta oss norrut mot Flores och Lanquin och då är det smartast att boka och åka från Antigua. Dessutom besöker jag gärna marknaden där igen. Shopping kan man väl inte få för mycket av, egentligen ?

https://cdn1.cdnme.se/cdn/6-1/2131021/images/2012/pic_197573230.jpg" class="image">

https://cdn1.cdnme.se/cdn/6-1/2131021/images/2012/pic_197573236.jpg" class="image">

Här kommer en sammanfattning. Trekking, för första och sista gången.

Visst, det kan ha varit så att vi tog oss vatten över huvudet när vi bestämde oss för att gå på trekking i tre dagar. Det var dock ingen som berättade för oss att man bör vara elitidrottare för att klara av det utan självmordstankar och ångest.
För er som inte vet var trekking är så är det ungefär samma sak som att gå på hajk, i aningen mer ockupperad terräng.
Jag bröt ihop efter första timmen. Grät. Ville kräkas. Fick sån prestationsångest som aldrig tidigare drabbat mig och jag ville bryta. Jag vet inte vad det var som fick mig att helt plötsligt ta nya tag och dra på mig 10kilos-ryggsäcken igen. Kanske var det Malin. Utan hennes positiva inställning hade jag nog vänt efter första timmen.
Efter ett par timmar så gick det bättre, det var fortfarande brant, kallt och varmt omvartannat och stup både uppåt och neråt men vi klarade det ganska bra. Inne på 9e timmen var vi medvetna om att vi först skulle ner för ett berg, korsa en flod och sen traska upp för ett annat berg...innan vi skulle vara framme i den lilla byn där vi skulle spendera natten. Då bröt Malin ihop, tårar och hemlängtan. Vi lyckades tillsammans skratta lite åt vår situation och tänkte på vad som väntade oss när vi var framme. På vägen ner för berget frågade jag guide carlos om det är vanligt med gula febern här, då det var en hel del myggor som surrade runt om oss (och jag är ovaccinerad). "Ja, det är ganska vanligt." Lysande, tänkte jag! Följdfrågan blev då..."Carlos, hur är sjukhusen här i Guatemala?" han svarade skrockande... "Haha, Fanny i Guatemala kallar vi inte det sjukhus, vi kallar det begravning..." Lysande, sa jag och tänkte på min familj och på att jag är alldeles för ung för att dö. Att tillägga i detta stycke är då att stupen nerför den smala stig vi gick på var förödande och ett flersteg innebar döden. Men vi var tvungna att komma fram. Ytterligare en timme senare (påväg upp för berget till byn) då bryter jag ihop, igen. Skrek och grät en stund. Mest upprörd över att ingen, någonsin skulle kunna förstå hur fruktansvärt jobbigt, smärtsamt och psykiskt påfrestande det här var. Jag hade inget val...ingen taxi kunde hämta mig, den enda som kunde fixa och ta sig ur detta helvete var jag själv. Det var hemskt. På riktigt.
Väl framme i staden blir man uttittad som en apa i bur av alla de 100 invånare som bodde där. Barnen var saliga över vår ankomst och ville spela fotboll. Efter "toabesök" och byte av kläder så fick det bli lite fotboll med barnen. Mina fötter värkte så mycket att jag fick vara målvakt, någonting som barnen inte hade någonting emot. Kvällen spenderade vi i vårt rum av betong där vi lagade pulvermos och kyckling i tirangiakök. Barnen var väldigt upptagna med att spela balloonpopper på min iPhone. Visade både barn och vuxna en film på när Agnes åker skidor och de kunde inte förstå vad det där vita hon åkte på, var för någonting. Lyckades sova någon timme, till ljudet av påskpsalmer på mitt stenhårda liggunderlag innan det var dags för dag 2.
Vi hade gått tre extra timmar dag 1 för att slippa det allra värsta uppförsbackarna på morgonen dag 2. Så när vi väl var påväg till Santa Clara var vi grymt tacksamma över att vi gjort det valet. Vi började dagen med frukost, försökte äta världens äckligaste gröt. Men det gick bara inte, kväljningarna var ett faktum. Så det fick bli vit rostmacka (ej rostad) med gurka och apelsinjuice.
Efter att ha satt skoskavsplåster på mina 9 blåsor på fötterna var det dags att packa ihop och börja gå igen 8.45. Så upp med ryggsäcken på den ömma ryggen, sparka undan ett par fula hönor, på med myggspray och sen iväg. Upp, upp, upp för berget. Kändes som 80 graders lutning och fötterna värkte. Mycket. De kommande timmarna gick ganska bra faktiskt. Visst svettades vi som grisar och visst var det jobbigt som bara den men ingenting kunde mätas med dag 1. Det enda vi sa till varandra var: "Aldrig igen!" och det står jag för idag med. Många bilar tutade, vinkade och tyckte förmodligen att vi såg väldigt exotiska ut. Och det gör vi faktiskt om man jämför med dom som bor här. Några timmar senare var vi framme i santa Maria, som ligger 30 minuter från santa Clara där vi skulle övernatta. Där skådade vi en teater på stadens torg, påskspel. Jesus och den sista måltiden. Spännande. Jag köpte lite vattenmelon. Gott.
Santa Clara är ganska stort (typ som Fristad, lite större). Där bodde vi hos ett äldre par. Lagade lunch då vi var framme där redan efter 5 timmar. Sen värmde mammasita Vicky upp duschvatten till oss samtidigt som hon tvättade våra sockar och jättesmutsiga tshirtar. Därefter rullade vi ut liggunderlagen, lyssnade på regnet och åskan utanför och höll våra svullna fötter högt, mot väggen.
Dag 3 skulle bli rena rama barnleken. Säkert. Om man inte haft ont överallt och fötter likt en elefant. Men vi såg en vacker soluppgång, kramade mammasita och gick sedan vidare mot san pedro. Backe upp, backe ner, ormar, getingar, för många myggor och tre timmar senare var vi framme. Jag kunde då inte använda främre delen av mina fötter. Bagaget var försenat. Hostelen var fulla och hela kroppen värkte och ingenting kunde bli värre.
När vi väl hittat ett hostel var vi ganska nöjda och vi har fortfarande inte riktigt förstått vad vi har gjort. Hur jobbigt och påfrestande det faktiskt var. Men nu har vi gråtit en skvätt. Pratat med mammor och pappor och känner oss så jävla stolta och bra!
Så, tack fina trekking-guide Carlos för en annorlunda upplevelse och för ditt tålamod.
Nu ska vi äta Alvedon, plåstra om oss och inte röra oss en millimeter på några dagar !
Jag är så stolt över mig själv, trodde jag skulle bryta och ramla ihop 100 gånger men man klarar mer än vad man tror. Detta var dock min gräns och jag kommer aldrig göra mig själv såhär illa igen.
Tack för mig & hej san pedro.
Glad påsk alla kära !

Precis ätit grekisk mat. Gott var det. Snart ska vi sova, jag har lyckats dra på mig en förkylning, lagom när man ska gå i tre dagar där det i nuläget regnar och är rätt kallt.
God natt!

Nu ska vi äta lite lunch innan vi åker vidare till Xela med bussen som tar ungefär fyra timmar. Jag har shoppat lite idag. En ny dagbok, en guatemala mössa (kan vara bra att ha på berget), en vattenflaskhållare och en present till en kompis.
Vi hann inte ens gå igenom halva marknaden innan vi var tvungna att springa iväg för att hinna packa väskor och äta.
Ha en härlig dag! Kram :)

Min ryggsäck är ett skämt. Eller det är nog mer jag som är ett skämt. Saker, kläder, smink, myggspray, böcker, skor, regnjackan, högtalare och saronger ligger huller om buller och det finns ingen röd tråd alls. Jag trycker ner allting för att utnyttja varje millimeter. Sen när jag senare ska hitta någonting så vänder jag upp och ner på ryggsäcken och bildar en hög med kaos på golvet där jag plockar ut vad jag letade efter och tillslut svär för att jag stressad och ofta svettig bara trycker ner allting i väskan igen. Malin är lite trött på detta och försöker dagligen hjälpa mig att få ordning men jag är inte mottaglig...än...konstigt nog.
Idag har vi varit i gamla stan, Malin, jag och två killar varav en var från Holland och en från australien. Det var fint på sina ställen men det luktade lika illa som det gör i de flesta storstäder i slumområdena. En härlig blandning mellan sopor och urin. Vi hittade inte någonting men det kanske var tur med tanke på att jag bör se över min ekonomi och sluta slösa med pengarna. Har trots allt redan handlat tre par örhängen och ett par brallor denna veckan.
Efter en 40 minuters rask promenad hem till hostelet (där vi verkligen stormtrivs, känns som att vara hemma...nästan) så fixade vi lunch. En Malin-och-Fanny-inspirerad rösti (jag hade ägg, potatis, lök, tonfisk och tomat i min) med stekt banan och sallad. Min nya favoriträtt!
Imorgon blir det Guatemala så upp tidigt är det som gäller. Flyget går vid sju så vi ska försöka komma iväg vid fem.

Ha en fin dag allihopa.
Kram

https://cdn1.cdnme.se/cdn/6-1/2131021/images/2012/pic_196707148.jpg" class="image">

https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-1/2131021/images/2012/pic_196707149.jpg" class="image">

https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-1/2131021/images/2012/pic_196707150.jpg" class="image">

Hemkommen från bion nu och mycket popcorn blev det. Precis som det ska vara, nu säger jag god natt för imorgon ska vi till gamla stan.
Kram!

San blas var, utan att tveka någonting av det vackraste jag har sett. Vita stränder och turkost vatten. Ja, ni såg ju själva på bilderna hur fantastiskt det var.
Vi bodde på Inas place, där åt vi tre mål mat per dag. Fisk mest. Jag åt hummer för första gången i mitt liv och blev positivt överraskad. Vi bodde i en liten bambuhydda med madrasser i och vaknade av tuppen varje morgon. Det var ungefär 30 indianer som bodde på ön och man fick verkligen ta del av deras vardag. Hur dom fixade mat, roade sig och uppfostrade sina barn. Väldigt spännande. Toaletten var väl egentligen ett skämt. Funkade ibland, oftast inte. Det blir ju lite problem då. Men mysigt var det. Vi åkte på en båttur också. Tryckte ner 14 personer i en eka med motor. Men den gick förvånansvärt nog inte på grund. Snorklade kring ett vrak, såg jättestora sjöstjärnor och tog mängder av bilder på paradiset.
Nu är vi tillbaka i Panama city. Lite bakis efter en hård kväll igår som inte avslutades förens solen gått upp. Det är väl dom kvällarna man minns. Ikväll ska vi på bio med två nyfunna vänner från Australien. Det ska bli roligt.
Imorgon ska vi till gamla stan och köpa lite krims krams på en marknad dom har där. Sen flyger vi vidare till Guatemala på tisdag morgon. Vi är väldigt glada över att vi hittat ett hostel då det mesta är uppbokat i påsktider.
Hoppas ni haft en härlig helg. För det har verkligen jag haft!
Kram!

Och jag längtar. Äckelstorstaden Panama city tar kål på mig. 40 grader kvav värme, avgaser och smuts. Det är nog nu.
San Blas är ett ö-paradis på Panamas nordvästra kust. Med inte mindre än 365 öar varav 40 är bebodda främst av kuna-indianerna räknas detta till ett av Centralamerikas mest minnesvärda resmål. Vi ska till ina-ön. Den är liten, så liten att man kan gå runt ön på mindre än tio minuter. Man bor i familjehostel där man betalar ca 200 svenska kronor per dygn för logi & tre mål mat. I första hand serveras det fisk och skaldjur eftersom att det är vad man lättast får tag i på ön. Snorklingen ska tydligen vara fantastisk då havet är grönt, klart och marinlivet är magiskt.
Det är inte alltid det finns el på ön så någon uppdatering på bloggen kan vi nog glömma, får bli när vi kommer tillbaka. Bilen avgår 05.30 imorgon bitti så det blir en tidig kväll. Vi har lagat rösti (är ej hundra procent säker på hur det stavas). Min blev totalt misslyckad och såg mest ut som ett krigsfält då jag trodde man kunde blanda i tonfisk, ägg, potatis, morötter, tomat och paprika utan olja. Det brände fast ganska så rejält. Men, så god den var.
Räknade veckorna idag och vi åker hem om sex veckor, vi har redan varit borta en månad! Så nu ska vi hinna med tre-fyra länder på fem veckor. Visst känns det lite stressigt, får jag erkänna. Sista veckan har vi nämligen planerat att tillbringa i Jacó där vi har hittat kompisar som vi gärna hälsar på igen. Så där blir det till att shoppa, sola, bada, surfa och åka fyrhjuling. Som en sista semestervecka ska vara. Men, inte ska vi prata om det nu...vi har ju San Blas att se fram emot. Ha en härlig helg!

I Panama city har vi under eftermiddagen mötts av ösregn, avgaser och strömavbrott. Vi hittade en liten restaurang där vi åt lunch, jag käkade fisk och Malin åt pasta. Det var inte äckligt men inte heller gott. Smakade mest ingenting. Efter det gick vi och köpte äpplen och cola zero, traskade tillbaka till hotellet och läste bok. Det är ganska mysigt när man hör regnet knastra på rutan och det enda lyset man har är genom fönstret. Nu är myskläderna på för ikväll blir det movienight för vår del. Strömmen är tillbaka och vi har tv på rummet, detta ska utnyttjas vill jag lova, gott folk. Malin är tjejen som har längtat efter tv rätt så asmycket: "det är mitt sätt att koppla av" för att citera henne. Och jag ska minsann inte sticka under stolen med att jag tycker det ska bli ganska mysigt också!
Planen är att springa till subway, köpa en god macka och sedan gosa ner oss under lakanet.

Nu tror väl ni att vi bara har suttit på rummet hela dagen...men det har vi inte. Vi kom fram till Panama city vid 05.00 imorses och då hade jag sovit mig igenom 90% av bussresan. Väl framme på hotellet tog vi en powernap innan vi åt god frukostomelett för att vara redo för PANAMAKANALEN!
50 kronor för taxi dit och som tur var så slussades en båt genom precis när vi kom dit. Visst var det häftigt och det känns konstigt att människor faktiskt har byggt den. Man förstår det först när man ser det vad det faktiskt måste ha inneburit för handeln. Spännande är bara förnamnet. Tragiskt är det dock att flera miljoner människor fick sätta livet till under byggets gång. De flesta gick bort i malaria eller gula febern.
Bilder kommer...
Ha en fin dag!

Ikväll åker vi till panama city. Vi tar nattbuss dit som tar ungefär 10 timmar, ganska skönt. Malin mår bättre och dagen ska vi förmodligen spendera på stranden för att bättra på brännan lite.
Ha en härlig dag!